Referenser


Referenser



Här kommer jag att lägga in fler referenser allt eftersom, mellan 1998 och dags dato samt sådana som inkommer senare/Neuropedagogen

2013-09-04 Kom ett meddelande från en pappa:
Vill berätta att vi hade möte med förskolan igår om Anders utveckling och fröknarna är otroligt imponerade av hans utveckling.
Idag när jag hämtade han, så hade han styrt upp 3 kamrater att de tillsammans skulle gräva ett riktigt djupt hål i sandlådan. Jag pratade med killarna som nämnde att det var Anders idé och alla pratade glatt om deras tankar om detta.
Att han agerar projektledare fanns inte på kartan förut, dessutom pratade han högt och tydligt trots sin selektiva mutism samt att fröknarna var i närheten. Han har alltid varit knäpptyst om det funnits en mikro-risk att fröknarna skulle kunnat höra hans tal och nu var det tre fröknar i direkt närhet till dem.
Han leker mycket rollekar varje dag. Han är mycket intresserad av hur andra känner och tycker om en mängd detaljer. Han har lärt sig att cykla grymt bra utan stödhjul, han hade tydligen övat själv på förskolan utan att någon fröken reagerat. Allt går mycket snabbt nu åt det positiva hållet.
Jag har tidigare gått utbildningar på Karolinska för att jag som förälder skulle lära mig att acceptera det kroniska tillståndet … Anders skulle aldrig kunna leka rollekar, kunna vara med kompisar, lägga pussel, spela spel etc… Det är som en giftig dimma lyfts från hans hjärna. Han pratar rent och sakligt med fina uttal… Jag har jämfört hans tidigare tillstånd med en person som är påverkad av tunga droger eller alkohol och det är flera som håller med.

Ja du får använda det jag berättar för dig och att du skriver ett fiktivt namn. Jag ska berätta att vi tagit bort mjölk och soja. Jag testade vid 2 tillfällen att ge honom mat som innehöll lite mjölk, det var ett bröd som jag tidigare bakat som fanns i frysen. Brödet var soja glutenfritt, men innehöll mjölk och smör. Efter någon timme började han repetera exakt samma fråga till mig, gång på gång, många gånger efter varandra, ord som innehöll r blev j. Efter ett dygn så hade frågorna nästan minskat helt och efter ytterligare ett dygn så pratade han rent igen. Jag kände mig dum, men å andra sidan så vet jag exakt om han fått i sig mjölk från tex skolan eller om restaurangen ljugit om innehållet ( trist nog finns det dem som säger att det är fritt, kanske bara för att inte uppfattas som okunniga..) men en sak är säker, aldrig mer mjölk till honom.

Och Sussie, fortsätt, du räddar många familjer från sorg av att ha ett sjukt barn och du räddar så många oskyldiga barn från det starkt giftiga mentala töcken som dödar deras drömmar att bli någon i samhället. Du är en äkta hjälte!
Tack att du finns

Från en pappa.

Tack! För en mycket hjälpsam sida. Har precis börjat läsa och min ilska och ledsamhet bara växer. Varför kan man inte få denna information av vården i ett tidigt stadium! Tänk vad mycket som kunnat förhindras. Tårarna bara fortsätter rinna. Tack för att det finns eldsjälar som du som trots ett otroligt motstånd fortsätter. Skall fortsätta mitt sökande och läsa vidare! Än en gång Tack! på Falsk ADHD, autism, Aspergers syndrom, Tourettes och tvång/OCD, fetma, schizofreni och psykos, depression etc. - eller sann!?


Referenser från tidigare tillfällen

Under hösten 1998 sade vi som nu arbetar med Neuropedagogik i Centrum, Britt-Marie och Sussie, upp sig från sina ordinarie tjänster.
Eftersom det var så trögt inom sjukvården att lyfta fram en behandlingsmodell som visat sig ge mycket gott behandlingsresultat - beställ gärna rapporten om sensomotorisk stimulering eller rapporten om stimulering via omega 3 genom Sussie +46705533994 - såg vi oss tvungna att starta upp egna verksamheter. Dessa verksamheter är tänkta som ett behövligt komplement till de verksamheter som tidigare bedrivits av NU-sjukvården; numera Handikappförvaltningen i Västra Götalands regionen.
För att stödja vår ansökan om vårdavtal, som vi lade in om till Lokala Hälso- och Sjukvårdsnämnden vid ett par tillfällen, skrev föräldrar, lärare, ungdomar, logopeder och läkare referenser - ett tjugotal referenser som Du kan läsa här nedan. Den sista referenser är från en familj vars autistiska dotter gått under neuropedagogisk bemötande under några terminer genom kommunens försorg. En av referenserna är från BUP i Strömstad vilka vi arbetade mycket för både före och efter vår uppsägning.

Så här skriver en av föräldrarna (hela brevet finns att läsa här nedan):
NATURLIGTVIS skall Britt-Marie och Sussi få vårdavtal för att kunna genomföra och förverkliga neuropedagogik i centrum-ideén. För att man som förälder skall kunna söka hjälpen behövs ett vårdavtal, annars är det bara välsituerade familjer som har chansen vilket inte känns rätt. Jag är helt övertygad om att vi behöver mångfald för att komma tillrätta med de problem som finns idag. Nu finns en chans för er politiker att minska antalet fall av barn som ramlar mellan stolarna och jag uppmanar er att ta den!!! Tänk på vad samhället i stort kan spara, Ni har väl läst att många av fångarna har diagnoser som DAMP? Vad har inte detta kostat? Tänk om man genom att ge ett vårdavtal kan minska samhällets kostnader för en fånge?
Samtliga referenser, där vi bytt ut förnamn och efternamn med hänsyn till tystnadsplikten, finner Du här nedan. En referens text är översatt från norska till svenska.
Några av föräldrarna skriver att Hälso- och sjukvårdsnämnden gärna får ta kontakt med dem. Önskar ni komma i kontakt med någon av dessa föräldrar får ni gärna höra av er till Sussie så skall vi undersöka om det går att förmedla den kontakten.
"Det vi har sett är att barnen, ungdomarna och familjerna har fått ett professionellt omhändertagande som alla barn med dessa diagnoser borde få. Det är också vår uppfattning att barnen och familjerna har verkat nöjda. Vi hoppas därför att de kan få fortsatt stöd från Sussie och Britt-Marie " - ord från DART i Göteborg:
Göteborg 990510 Referensbrev gällande Sussie Olofsson
Undertecknade är verksamma vid Västra Sveriges kommunikations- och dataresurscentrum för funktionshindrade. Vi har sedan vår start 1988 haft frekventa kontakter med Sussie Olofsson i hennes roll som arbetsterapeut för habiliteringsbarn i N.a Bohuslän. Flera barn har varit mer “traditionella” habiliteringsbarn medan andra haft diagnosen/erna DAMP, ADHD, språkstörning, läs- och skrivsvårigheter, autistiska drag mm - ofta benämnda “gråzonsbarn” eller “bokstavsbarn”. Vår gemensamma upplevelse av dessa barn och ungdomar är att de haft omfattande funktionsnedsättningar och haft stort behov av hjälp; både från vår sida (kommunikation och datorstöd) och habiliteringens sida. Vi är dock medvetna om att det endast är ett fåtal svenska familjer med barn i den sk gråzonen som får det förnämliga stöd ett habiliteringsteam kan erbjuda och som borde vara deras självklara rätt. Vi får dagligen förfrågningar från föräldrar till dessa barn som är förtvivlade och står nästan helt utan hjälp och stöd från samhällets sida. Vi på DART får ofta “fungera kurator” dvs informera dem om de få rättigheter och möjligheter som finns. Vi ser att något måste göras för gruppen både på ett nationellt och regionalt plan och att politiska beslut måste tas.
Det har delvis därför varit en glädje att möta de familjer från N.a Bohuslän som fått stöd från Sussie Olofsson och habiliteringen därstädes. Vi vill betona att vi på intet sätt kan bedöma / Sussie Olofssons och Britt-Marie Winbergs behandlingsmetod. Det vi har sett är att barnen, ungdomarna och familjerna har fått ett professionellt omhändertagande som alla barn med dessa diagnoser borde få. Det är också vår uppfattning att barnen och familjerna har verkat nöjda. Vi hoppas därför att de kan få fortsatt stöd från Sussie och Britt-Marie som privata vårdgivare. Vi önskar också fortsätta det utmärkta samarbete vi haft fr a med Sussie Olofsson genom åren, vilket skulle underlättas av ett vårdavtal.

Vänligen
Gunilla Thunberg
Leg logoped
Teamsamordnare
Mats Lundälv
Datapedagog
Gerd Zachrisson
Arbetsterapeut
Birgit Klarqvist
Speciallärare
Margret Buchholz
Arbetsterapeut
Birgitta Söderen
Teknisk assistent

" De metoder man tänkt sig tillämpa saknar möjligen traditionell vetenskaplig underbyggnad, men detta är fallet för de flesta metoder som tillämpas även inom “traditionell” barnhabilitering." - ord från Specialistläkare i Barn- och Ungdomsmedicin:
990412
I egenskap av barnläkare i NU-sjukvården, under omgångar i tjänstgöring vid barnhabiliteringen i Norra Bohuslän, har jag sedan —93 i varierande omfattning arbetat tillsammans med leg sjukgymnast Britt-Marie Winberg och leg arbetsterapeut Sussie Olofsson. Under perioden mars —97 till dec —98 har vi haft ett mycket omfattande samarbete i projekt rörande samordnad habilitering i Strömstads och Tanums kommuner.
Britt-Marie och Sussie har nu lämnat habiliteringen/Handikappförvaltningen för att enl s k neuropedagogiska principer i egen regi bedriva diagnostik och behandling av barn med specifika svårigheter. Dessa svårigheter kan ta sig olika uttryck men i princip rör det sig om barn med “dolda” handikapp som är uppenbara för föräldrar och/eller personal inom barnomsorg/skola men där långt ifrån alltid s k traditionell sjukvård vare sig kan erbjuda diagnos eller behandling. Speciellt gäller detta i nuvarande läge, då svensk sjukvård — barnsjukvården inkl - av olika skäl har begränsade möjligheter att hjälpa även barn med uppenbar och svår sjukdom.
De metoder man tänkt sig tillämpa saknar möjligen traditionell vetenskaplig underbyggnad, men detta är fallet för de flesta metoder som tillämpas även inom “traditionell” barnhabilitering. Britt-Marie och Sussie är erfarna och omdömesgilla personer med en rad goda egenskaper, och har till skillnad från många andra personer verksamma “i utkanten” av traditionell sjukvård både de kunskaper och kontaktnät som behövs för att vid behov kunna hänvisa patienter till ordinarie barnsjukvård.
Jag ser deras tänkta verksamhet som ett behövligt komplement till de verksamheter som tidigare bedrivits av NU-sjukvården och numera i regi av Handikappförvaltningen i Västra Götalands regionen.
Pär Lindström
Specialistläkare i Barn- och Ungdomsmedicin

" De vänder sig till en målgrupp som i vissa fall söker sig till BUP" och " Mina arbetsuppgifter (språk- och talträning) underlättades då barnen som uppvisade problem med uppmärksamhet och koncentration faktiskt hade lättare att koncentrera sig och medverka i språkträningen när de deltagit i Britt-Maries och Sussies träningsprogram" - "Enligt min uppfattning är deras koncept ett mycket värdefullt bidrag i utveckling av habiliteringsarbete" ord från vår logoped Alli-Marie. Alli-Marie fick svenska logopedpriset ett av de år vi arbetade tillsammans:
Trollhättan den 12 april 1999
Ang ansökan om vårdavtal
Leg sjukgymnast Britt-Marie Winberg och leg arbetsterapeut Sussie Olofsson söker vårdavtal för att arbeta med barn som har speciella behov vilka bottnar i motoriska och perceptuella problem. De vänder sig till de barn och föräldrar som inte får stöd och behandlingshjälp från landstingets barn- och ungdomshabilitering. De vänder sig till en målgrupp som i vissa fall söker sig till BUP.
Under åren 1987— 1985 tjänstgjorde jag vid habiliteringen i norra Bohuslän. Under några terminer deltog jag i barngruppverksamhet tillsammans med Britt-Marie och Sussie. Det var intressant att ta del av det behandlingskoncept de då började utveckla och som de idag kallar neuropedagogik. Barnen i våra grupper visade glädje i träningen och stolthet över förvärvade framsteg vilket påverkade deras självförtroende och beteende. Mina arbetsuppgifter (språk- och talträning) underlättades då barnen som uppvisade problem med uppmärksamhet och koncentration faktiskt hade lättare att koncentrera sig och medverka i språkträningen när de deltagit i Britt-Maries och Sussies träningsprogram.
Britt-Maries och Sussies arbetsmodell bygger på en noggrann bedömning och analys av barnets motoriska och sensoriska funktioner. De jämför sedan sina fynd i ett föräldrasamtal för att jämföra resultaten med barnets funktion i vardagen. Analysen ligger sedan till grund för ett behandlingsprogram med övningar av grov- och finmotorik. Deras bedömning bygger på det kunnande de utvecklat under många års arbete med motoriskt-perceptuellt handikappade barn i kombination med studier av andra rörelsepedagogiska skolor. Enligt min uppfattning är deras koncept ett mycket värdefullt bidrag i utveckling av habiliteringsarbete eftersom de i bedömnings- och behandlingsarbetet uppmärksammat barnets sensoriska funktioner och inte enbart de motoriska.
Inom sjukvården finns idag möjlighet till alternativa behandlingsformer som akupunktur och kiropraktor-behandling. Jag hoppas Sussie Olofsson och Britt-Marie Winberg får vårdavtal så att de barn som är i behov av deras behandlingsprogram får möjlighet att erhålla detta som sjukvårdande behandling.
Alli-Marie Tuominen-Eriksson, leg logoped
(Har arbetat som habiliteringslogoped sedan 1976 i Stockholms läns landsting, från 1978 i Hallands läns landsting, från 1987 i Bohuslandstinget samt sedan 1995 vid habiliteringen Mariedal i norra Älvsborg).

" ..det är av största vikt att även barn med dolda funktionshinder blir väl omhändertagna vad gäller utredning och behandling" - ord från Barn- och ungdomspsykiatrisk klinik:
1999-04-07
Angående ansökan om vårdavtal
Vi har i vårt arbete med barn och deras familjer kommit i kontakt med leg sjukgymnast Britt-Marie Winberg och leg arbetsterapeut S Olofsson, genom de barn med funktionshinder, som vi remitterat för utredning.
Utredningen har alltid varit professionellt väl underbyggda och noggrant genomförda med åtföljande förslag till. Såväl barn som föräldrar har i samtliga fall varit mycket nöjda med kontakten.
Vi har således endast positiva erfarenheter av det arbete, de två vårdavtalssökanden har utfört.
Tilläggas bör att det är av största vikt att även barn med dolda funktionshinder blir väl omhändertagna vad gäller utredning och behandling. Detta då ett barns psykologiska utveckling påverkas starkt av dess bristfälliga förmåga att tolka och hantera situationer, samspel men andra och uppleva sig som kompetenta och omtyckta personer.
Vänligen
Personal vid
BARN- OCH UNGDOMSPSYKIATRISKMOTT STRÖMSTAD
Gm Ulla Staaf
leg psykolog/enhetschef

Mikael, 18 år, skriver: " Detta har underlättat för mig i min hobby. Detta gör att jag kunde koncentrera mig längre på träningarna vilket medgav högre placeringar på tävlingarna. Jag har också lättare att koncentrera mig i skolan." - " Jag är mycket tacksam, för lärarnas förståelse och medverkan till en mer behaglig miljö som passar mig och underlättar för mig i skolan."
" Jag är väldigt glad över att man har kommit på mina besvär så att jag kan bli bedömd och accepterad även med mina svårigheter. Jag vet hur jobbigt det är att inte bli helt förstådd."


990411
Hej
Jag är en kille på 1 8 år som har fått en motorisk bedömning av Sussie Olofsson. Detta hände för två år sedan. Efter denna bedömningen fick jag vissa råd med min motorik och hon föreslog att jag skulle äta Efalex. Detta började jag med kort därefter. Men inte förän efter ett tag märkte jag skilllnaden. Jag blev inte lika ofta iriterad på mina föräldrar för småsaker. Och med hjälp av Efalexen så har jag nu kunnat koncentrera mig på en sak längre än vad jag kunnde göra innan och jag blir inte lika trött som tidigare. Detta har underlättat för mig i min hobby. Detta gör att jag kunde koncentrera mig längre på träningarna vilket medgav högre placeringar på tävlingarna. Jag har också lättare att koncentrera mig i skolan. Innan jag åt Efalex så fick min mamma bokstavligt talat dra mig ur sängen men i dag
kan jag gå upp själv även om väckarklockan måste stå på maxvolym vilket medverkar till att hela huset vaknar.
Jag har också fått mer tid på mig i skolan på prov och liknande. Men detta skulle jag inte ha möjlighet till om jag inte hade haft ett intyg av Sussie som förklarar mina svårigheter. Jag är mycket tacksam, för lärarnas förståelse och medverkan till en mer behaglig miljö som passar mig och underlättar för mig i skolan. Jag är väldigt glad över att man har kommit på mina besvär så att jag kan bli bedömd och accepterad även med mina svårigheter. Jag vet hur jobbigt det är att inte bli helt förstådd. Denna forskning har underlättat för mig genom att låta min kamrater och vänner veta hur de skall förstå mig, vilket underlättar i min vardagliga miljö.
Mikael Larsson


" ju fler som seriöst arbetar med detta, desto större möjligheter och en bättre framtid får barnen" - ord från biträdande rektor på särskolan:
Referens
Undertecknad rekommenderar varmt Sussie Olofssons och Britt-Marie Winbergs behandlingsmetod vad gäller barn med speciella behov. Att få information, bedömning och handledning är ytterst viktigt för att rätt kunna arbeta med dessa barn. Ofta ”famlar” man och gör kanske mer skada än nytta.
Ett vårdavtal är i högsta grad på sin plats, ju fler som seriöst arbetar med detta, desto större möjligheter och en bättre framtid får barnen.
Vi som arbetar i skolan behöver få mycket hjälp för att rätt kunna hjälpa dessa elever på olika satt. Ofta får man vänta länge och dyrbar tid rinner iväg. Dessutom skall det inte behöva kännas som om man måste prioritera olika verksamheter/elever på grund av att kostnaderna blir för höga.
Strömstad 990411
Gerd Källströmer
spec.lär. och bitr. rekt.

" Om vi istället hade blivit utsatta för gängse metoder för att hantera hjärtbarn hade vi föräldrar fått lägga ner oerhört mycket mer kraft på att försöka förstå och hantera Inge-Maries problem i vardagen. Kraft som vi nu istället kunnat använda till att vara de goda föräldrar vi sa gärna vill vara, men då omöjligen hade orkat." - Ord från föräldrar till ett hjärtebarn:
Referens för Britt-Marie Winberg och Sussie Olofsson
Vårt barn Inge-Marie föddes med hjärtfel. En defekt som innebar att kroppen inte får det syre den behöver för att alla kroppsfunktioner ska fungera. Ett osynligt handikapp som, just för att det ar osynligt, är svårt att få förståelse för hos omgivningen. Du kan omöjligen se på Inge-Marie att hon inte kan springa, hoppa rep, spela boll… Mot bättre vetande kan du därför få uppfattningen att Inge-Marie är asocial, harig, tråkig, lat…
Inge-Marie drog sig undan de andra barnen sa fort lekarna inte var stillasittande längre.
I våra drömmar önskade vi föräldrar att Inge-Marie skulle kunna ha ett eldrivet fordon, kanske en go-cart eller en trehjulig cykel Vi talade med Inge-Maries läkare som tyckte det var synd att hon inte kunde få tillgång till habiliterings möjligheter för funktionshindrade barn. Om vi inte missminner oss ringde han ändå och rådfrågade Sussie. Inge-Marie utrustades omgående med både rullstol och permobil från habiliteringen Vilket mod hon har, Sussie! Hon tog hela vår familj med till en annan värld. En värld där Inge-Marie kunde vara med i lekarna. Från annan vårdpersonal fick vi en, säkerligen valment, fråga “Är det inte att ge henne ett handikapp till, hon kan ju gå”. Ett synsätt som enligt våra erfarenheter istället ger barnet ett förstärkt utanförskap
Så frågade vi kommunen om det fanns något handikappbad för barn Vi fick ett tips, det ledde oss till Britt-Marie som ledde oss till bättre vetande, hopp om framtiden, rörelser, kunskap och glädje.
Inge-Marie skrevs in i habiliteringen!
När Britt-Marie och Sussie lärde känna Inge-Marie och hennes vardag fortsatte deras omsorg. De fann förklaringar till Inge-Maries vardagliga bekymmer, de såg hennes känslighet för olika stimuli t ex via balanssinnet De hjälpte oss att förstå Inge-Maries övereaktioner på springande barn, flygande bollar, stimmiga lektioner, omklädningsrum och skolans raster.
De gav Inge-Marie ett anpasssat gymnastikprogram, hjälpmedel, hjälpte henne att förstå sin situation och därmed också mojlighet att hantera sina egna problem. I bassäng fick hon möjlighet att träna sina muskler och lära känna sin kropp tillsammans med andra barn i liknande situation, något som även gav henne en social gemenskap Inge-Marie fick börja rida! Ett försiktigt litet barn gick med på att sitta upp på en stor stark häst. Detta ger henne möjlighet att träna både balans och möten med skrämmande situationer, i ett mycket varsamt tempo Av hästen får hon viktiga rörelseimpulser utan att själv behöva bli andfådd. Frågar ni Inge-Marie så är detta det bästa som har hänt henne.
Behandlingen hon har fått av Britt-Marie och Sussie har varit avgörande framförallt för det sociala välbefinnandet Inge-Marie har idag De “ord på vägen” vi tidigare fått i vården när det gällt Inge-Maries handikapp har varit “eftersom hon inte kan träna upp sin kondition så låt henne deltaga i det hon orkar, övrigt kan hon få lata bli”
Inge-Marie fick så småningom även en elmoped från habiliteringen. Den gav henne ytterligare mojlighet till frigörelse och ett eget liv. Idag är Inge-Marie nästan elva år och trots farten på mountainbikes och offroadcyklar kan Inge-Marire vara ute och “cykla” med sina kompisar
Inge-Maries skolassistent fick information och handledning av Britt-Marie och Sussie. Genom att de dessutom initierade och deltog på skolkonferenser påverkade de hela Inge-Maries skolmiljö på ett föredomligt vis. Deras förklarande synsätt och omsorg väckte Aha-upplevelser för alla berörda.
Om vi istället hade blivit utsatta för gängse metoder för att hantera hjärtbarn hade vi föräldrar fått lägga ner oerhört mycket mer kraft på att försöka förstå och hantera Inge-Maries problem i vardagen. Kraft som vi nu istället kunnat använda till att vara de goda föräldrar vi sa gärna vill vara, men då omöjligen hade orkat.
Sist men kanske viktigast av allt Inge-Marie har uttalat orden
— Jag saknar Britt-Marie och Sussie!
Cindy och Patrik Nilsson

Ord från en mamma till en son med diagnosen svår DAMP:
990412
Då min son har svår DAMP har det inte varit en självklarhet att få rätt hjälp till honom om det inte varit för Britt-Marie Winberg och Sussie Olofsson som uppmärksammade hans behov av rätt stimulering.
Tack vare deras metod kunde min son få den rätta hjälpen att” hitta sig själv”, sin djupa känsel, kroppsuppfattning, hitta sin smärta då han har hög smärttröskel samt ge mig information och förståelse om hur och varför han reagerar och känner på ett visst sätt.
Min son har periodvis (högst 6 månader) fått grov- och finmotorisk samt sensorisk behandling men då han tillhör de barn som är för “bra” har han fått stå tillbaka för andra barn när neddragningar har skett. Detta har naturligtvis drabbat min son negativt då behandlingstiden blivit för kort och han en tid senare varit tvungen att börja om igen vid nästa behandlingstillfälle.
Sussie har gett professionell handledning till skolan med anpassat material såväl dator, hjälpmedel samt träningsmaterial för motorik. Detta har varit viktigt för min son då han har stora grov- och finmotoriska problem och ständigt behöver tränas. Och då han är för “bra” för att få regelbunden träning på habiliteringen har detta varit ett utmärkt alternativ.
Idag finns inget likartat stöd att få via habilitering.
Jag stöder med glädje Britt-Marie Winberg och Sussie Olofssons ansökan om vårdavtal.
Med vanlig hälsning
Åse Ottosson

Ord från föräldrar till en son med diagnos Klienefelters syndrom:
99-04-12
Referens för Britt-Marie Winberg och Sussie Olofsson.
Vår son har tillhört barnhabiliteringen i Norra Bohuslän från födseln, har från 1 års ålder i olika perioder deltagit i sensomotorisk träning, fått sjukgymnastik och personliga hjälpmedel. Han är idag 16 år, vi fick en riktig diagnos först vid 13 års ålder. Det finns många som får en sådan senare eller aldrig någon diagnos. Man behöver extra stöd och förståelse, speciellt de som har dolda handikapp och särskilda behov. Det brukar vara ungefär 1-2 barn i varje skolklass, det kan vara ditt barn eller någon du känner.
Vi som föräldrar och skolans personal har fått regelbunden information och handledning av Britt-Marie och Sussie. Har även fått sedvanlig sjukgymnastik och behandling, men vi föredrar behandling efter Britt-Marie och Sussies handledning, Vi har lärt oss sambandet mellan våra olika sinnen, att allt hänger ihop det ena ger det andra.
Britt-Marie och Sussie har lång erfarenhet av dessa barn och ungdomar, de är personligt engagerade och förstående och lyssnar även på vad vi som föräldrar har att säga.De är fullt kompetenta i sitt yrkesutövande, vi kan varmt rekommendera deras tjänster.
-- - -
Janne Arngren Kristina Ériksson

Ord från föräldrar till ett hjärtebarn med flerhandikapp:
Britt-marie Winberg och Sussi Olfsson har behandlat vårt barn sedan 2månaders ålder ock stöttat oss föräldrar i råd om vad som är bäst för vårt barn.
Behandlingen har gått ut på att göra vad som är bäst för varje barn.
Vårat barn har fått en bra bedömmning om vad som är en bra behandling ock stimulans.
Sussi ock Britt-mari har verkligen följt upp varje behandling ock lagt stor vikt vid förklaring till vårt barns problem för stimulans via beröring - led ock muskel, samt balanssinnet av barnets upplevelse av smärta ock rörlighet.
Sussi ock Britt-marie har hjälp oss ock vårt barn med hjälpmedel för att barnet rar ett bättre ock rörligare liv trots sitt handikapp.
Sussi ock Britt-marie har av oss föräldrars fulla stöd tilit ock förtroende att behandla alla barn med flerhandikap som vårat barn har behandlats av dem.
Båda har en enorm kunskap som alla bör få nyttja av ock ta del av som dom gärna delar ock lär ut,till barn som vuxna.
1999-04-11

PS. låt dom ta hand om barn med speciella behov så dom inte faller i mellan stolarna, Britt-Marie ock Sussi kan barn med speciella behov, låt dom göra det.
föräldrar
Britt och Jens Hjalmarsson och vår dotter Monica.

" Många av våra tidigare frågor kring Anders fick plötsligt ett sammanhang." - Ord från en mamma med son som har haft det kämpigt i skolan:
11/4-99
Vår son Anders Larsson (född 88) har alltid varit sen och försiktig grovmotoriskt. Han gick sent och remitterades därför till Uddevalla sjukhus. Där fick vi beskedet att det inte var något fel utan att han bara var, just, sen. Hans storebror, född 7 år tidigare, är likadan fast inte i lika hög grad. Under dagis-tiden var hans “problem” inga problem. Där mötte både personalen och de andra barnen honom utifrån hans förutsättningar och pressade honom inte att klara sådant som han inte var redo för. Men i skolan blev det annorlunda - den “lätta” gymnastiken blev en pina och självförtroendet sjönk. Vi förklarade för honom att han hade rätt att få hjälp precis som de som hade svårt med något annat ämne (matte, svenska osv) och han gick med på att bli undersökt. Genom BUS-teamet hamnade vi så småningom hos Britt- Marie och SussiE på Habeliteringen. De utredde honom och förklarade för oss vad de sett hos Anders. Många av våra tidigare frågor kring Anders fick plötsligt ett sammanhang. Resultatet blev att Specialgymnastik infördes på hans skola (som fortfarande är igång) och Anders beslutar själv vad han vill vara med på i den vanliga gymnastiken. Britt-Marie hade samtal med läraren som har hand om specialgympan och har haft två olika samtal med de övriga lärarna och personal som har Anders i sina arbetsgrupper. För oss har det varit ett stort stöd att Habeliteringen banat väg tillsammans med oss för att Anders ganska osynliga problem skall tas på allvar och bemötas med rätt inställning. Anders har dessutom i flera omgångar varit med i Habeliteringens snorkelgrupp. Snorkling har blivit ett stort intresse för honom.
Vi fick också lära oss djupmasage och gav Anders det under en tid. När det är något vi undrat över har vi alltid kunnat ringa till Britt- Marie och diskuterat detta.
För Anders har kontakten med habeliteringen blivit ett stort och viktigt steg även mentalt. Medvetenheten och öppenheten gentemot de han dagligen har kontakt med kring hans problem har gjort problemen mindre. Det är inte något som han behöver skämmas över eller smussla undan. Hans bristande djupkänsel och balansproblem är lika självklart en del av honom som en hörapparat för en hörselskadad. Han hittar vägar för att parera problemen han kan se när han gör framsteg och han kan se och glädjas åt annat som han har lätt för.
Med vänliga hälsningar
Gunnel Wiklund & Tor Larsson

Från föräldrar som tycker att vår kompetens och inlevelseförmåga är unik:
12/4-99
Tack. När allt såg som mörkast ut med alla "sk specialister" som vi kände nonchalerade både oss och vårt barn med speciella behov, då var det en lättnad att få komma till er och bli tagna på allvar. Er kompetens och inlevelseförmåga är unik. Vi hoppas verkligen ni kan fortsätta ert arbete i samma outtröttliga anda.
Det är viktigt för både barnen och föräldrarna att få träffa och bli bedömda av personer som möter oss med respekt och stor yrkeserfarenhet. Att få råd till träning, hjälpmedel och förslag till behandling, såväl hemma som i skolarbetet.
Vi tackar för gott samarbete och önskar er lycka till i fortsättningen.
Sune, Irma och William

" Britt-Marie har förmågan att förstå barnen och sedan förklara deras problem för omgivningen. Det hjälper också oss föräldrar att känna oss dugliga och att barnets sätt att vara beror inte på att vi har misslyckas i uppfostran." - " Jag ser framemot att Britt-Marie och Sussie kommer igång med sin nya verksamhet inom neuropedagogik, behovet är stort. Jag anser att detta är absolut ingen verksamhet som konkurerar med Barnhabiliteringen utan är ett komplement." - Ord från moder till två barn med neuromuskulär sjukdom:
990407
Till Lokala hälso-och sjukvårdsnämnden i Västra Götaland
Angående Neuropedagogik i Centrum
Jag undertecknad är mamma till två funktionshindrade barn. Vi fick kontakt med Barnhabiliteringen och sjukgymnast Britt-Marie Winberg våren 1992 i samband med att vår då 1½ åriga son (nu 8½ år) remitterades dit pga. muskelsvaghet. Vår son har utreds och behandlats av barnhabiliteringen i Uddevalla och Barnneurologiska kliniken vid Östra sjukhuset i Göteborg sedan dess. Det senaste året har även vår 2 år yngre dotter nu 6½ år varit under utredning. I slutet av 1998 fick vi besked om att bägge barnen lider av en neuromuskulär sjukdom.
Fram till slutet av 1997 var Britt-Marie varan fasta och trygga kontakt på Barnhabiliteringen.
I samband med uppdelningen/försöksverksamhet av teamen inom barnhabiliteringen skulle Britt-Marie inte längre vara behandlande sjukgymnast för barn bosatta i vår kommun. Det var en stor miss och sorg för oss alla i familjen. Då kontaktade jag högsta chefen för Barnhabiliteringen Annika Sundqvist och begärde att få behålla Britt-Marie som vår sjukgymnast. Det var hon som förstod vår situation och var vårt stora stöd. Det var hon som kunde hjälpa oss att förklara vår sons funktionshinder och beteende för myndigheter. När det inte finns någon diagnos är det svårt för lekmän, förskola- och skolpersonal att förstå funktionshindrade barns problem och beteende. Sedan när det finns diagnos finns kanske viss förståelse för det fysiska handikappet men inte vilka följder det kan få i det sociala livet. Britt-Marie har förmågan att förstå barnen och sedan förklara deras problem för omgivningen. Det hjälper också oss föräldrar att känna oss dugliga och att barnets sätt att vara beror inte på att vi har misslyckas i uppfostran.
Som förälder har jag känt att jag och Britt-Marie “pratar samma språk”, hon visar tydligt att det finns kunskap och kompetens bakom det hon säger och gör.
Jag ser framemot att Britt-Marie och Sussie kommer igång med sin nya verksamhet inom neuropedagogik, behovet är stort. Jag anser att detta är absolut ingen verksamhet som konkurerar med Barnhabiliteringen utan är ett komplement.
Jag ger dem allt vårt stöd och önskar dem lycka till.
Vill ni ha ytterligare synpunkter är ni välkomna att höra av er.
Med vänliga hälsningar
Gunnel Eriksson

" Att få Ragnar att förstå att han kan men på det sättet istället är någonting som Britt-Marie och Sussi lyckats förmedla till oss föräldrar och personal inom barnomsorg och skolan." - Ord från moder till en flerhandikappad son med diagnosen Cerebral Pares. Han har dessutom ett synhandikapp:
Vårt första barn föddes för snart 14 år sedan vilket faktiskt innebär att vi också känt Britt-Marie Winberg och Sussi Olofsson nästan lika länge! Ragnar fick en allvarlig och ovanlig hjärnblödning i samband med födseln och vårdades ganska länge på både Östra sjukhuset och Uddevalla sjukhus. Väldigt tidigt stod det klart att Ragnar i samband med hjärnblödningen fått hjärnskador som innebär att han är flerhandikappad. Han har en CP-skada som innebär att han har stora motoriska problem främst i benen men också i armarna. Ragnar har ett synhandikapp som innebär att han inte alltid kan tolka det han ser. Ragnar är i dag rullstolsburen och går på särskola.
Många gånger har jag under resans gång tänkt på att det är ganska ironiskt; Ragnar räddas till livet efter omfattande specialistinsatser. Hans första sjukhusvistelser kostar säkert flera miljoner (det är väl investerade pengar tycker vi som känner Ragnar) Ironin ligger i att nuförtiden får vi slåss för det mesta för allting kostar pengar, det finns för många som egentligen skulle behöva hjälp och LSS-reformen som skulle innebära så mycket positivt har förvandlats till en tandlös tiger som mest läses för att kontrollera om kostnaderna kan skjutsas över på någon annan huvudman!
Under årens lopp har Ragnar tränats enligt traditionella sjukgymnastiska metoder (oftast i samband med ortopediska operationer med eftervård på Bräcke Ö samt i samband med de perioder då Britt-Marie och Sussi varit föräldralediga) samt sjukgymnastik med den neuropedagogiska inriktning som Britt-Marie och Sussi använder. För Ragnars del kan jag säga att det senare visat sig vara det bästa. Ragnar har i flera år haft sömnrubbningar, de hela nätter som han sov när han var mellan 4- 12 år är lätträknade. Efter att Ragnar varit med på de senso-motoriska grupperna (som startades och leddes av B-M och S) och vi föräldrar fått lära oss djupmassage kunde vi få honom att sova en hel natt!
Ragnar är en mycket intensiv person, han vill mycket mer än vad han klarar av vilket innebär daglig irritation och frustration. Att få Ragnar att förstå att han kan men på det sättet istället är någonting som Britt-Marie och Sussi lyckats förmedla till oss föräldrar och personal inom barnomsorg och skolan.
Jag tycker det är självklart att Britt-Marie och Sussi skall få ett vårdavtal! Jag tänker faktiskt inte främst på Ragnar när jag hävdar detta. Ragnars funktionshinder är så tydligt och välkänt och vi föräldrar har tillräckligt mycket erfarenhet och skinn på näsan för att söka, och få den hjälp han behöver. Men hur går det för dom familjer vars barn har oklar problematik, där behoven inte bedöms vara tillräckligt stora för att barnen skall få “inträdesbiljetten” till barnhabiliteringen och vidare utredningar? Tänk vad bra om “Neuropedagogik i centrum” fanns och hade vårdavtal så att man som förälder kunde få förklaringar och handledning i hur man kan underlätta för barnet!
Eller tänk på alla “bokstavsbarnen” dvs de barn vars beteende/svårigheter gör att man inte platsar i skolan (ni vet Europas bästa skola eller vad sa politikerna?). Dessa ungarna får idag den bokstavsdiagnos som passar bäst, DAMP, ADHD mm mm. Men får barnen någon hjälp? Svaret är tyvärr att de i alldeles för stor utsträckning faktiskt inte får det. Tänk vad bra om “Neuropedagogik i centrum” fanns och hade vårdavtal så att man som förälder kunde få förklaringar och handledning i hur man kan underlätta för barnet!
Fundera också litegrann kring det barnet som kommer hem och gråter för att hon/han inte klarar av att göra en kullerbytta som dom andra ungarna kan, eller hoppa rep, stå på ett ben och dyl. Vart vänder sig den oroliga föräldern? På BVC säger man att det är en träningssak och inget att oroa sig för. Den föräldern har 0 (noll) chans att få komma till en sjukgymnast vare sig på barnhabiliteringen eller den vanliga distriktsgymnasten. Tänk vad bra om “Neuropedagogik i centrum” fanns och hade vårdavtal så att man som förälder kunde få förklaringar och handledning i hur man kan underlätta för barnet!
AVSLUTNINGSVIS skulle jag vilja uppmuntra er att titta på regionens kostnad för Bräcke Östergård. Ibland tror jag att Ni betalar av gammal vana. Ragnar har varit på Bräcke en massa gånger genom åren. Senaste gången nu i vår. Där har tiden stått still. Ragnar får samma sorts gymnastik som för 10 år sedan. Ingen engagerar sig i oss föräldrar, ingen frågor heller hur man tycker att vistelsen varit. Hur rimmar detta med de kvalitetsäkringskrav som ställs i HSL? Jag läste att man funderade på att flytta Bräcke O:s verksamhet till Rehnströmska (var det väl?). Reaktionen på Bräcke var naturligtvis negativ. Ett skäl man angav var att utemiljön är så anpassad och fin på Bräcke Ö. Det är den, men till vilken nytta! Jag har aldrig, alltså inte sällan utan just aldrig sett någon handikappad leka i denna anpassade miljö. De gånger Ragnar vistats på Bräcke har vi föräldrar alltid varit ute med honom. Ställ kostnaden av Bräcke i proportion till kostnaden av ett vårdavtal! Ställ dessutom högre kvalitetskrav på den verksamhet som Bräcke bedriver. Kräv enkätundersökningar som föräldrarna skall besvara, det är vi som är experterna på våra barn.
NATURLIGTVIS skall Britt-Marie och Sussi få vårdavtal för att kunna genomföra och förverkliga neuropedagogik i centrum-ideén. För att man som förälder skall kunna söka hjälpen behövs ett vårdavtal, annars är det bara välsituerade familjer som har chansen vilket inte känns rätt. Jag är helt övertygad om att vi behöver mångfald för att komma tillrätta med de problem som finns idag. Nu finns en chans för er politiker att minska antalet fall av barn som ramlar mellan stolarna och jag uppmanar er att ta den!!! Tänk på vad samhället i stort kan spara, Ni har väl läst att många av fångarna har diagnoser som DAMP? Vad har inte detta kostat? Tänk om man genom att ge ett vårdavtal kan minska samhällets kostnader för en fånge?

Ring gärna om Ni behöver mer information!
Hälsningar Klara Dagby

" Äntligen hände något." - " Efter några träningspass vågade han plötsligt göra saker han tidigare ej vågat, han blev säkrare i sin kropp motoriskt och fick därigenom bättre självförtroende." - ord från moder till en kille med svår synstörning.
Hösten -96 kom vår pojke född -91 i kontakt med Sussie och Britt-Marie, som då arbetade i Tanum på barnhab. Äntligen hände något. Vår son fick gå i en liten grupp for att i sin takt träna perception, grov- och finmotorik. Efter några träningspass vågade han plötsligt göra saker han tidigare ej vågat, han blev säkrare i sin kropp motoriskt och fick därigenom bättre självförtroende.
Tyvärr fick gruppen inte fortsätta.
Trots flera förfrågningar har barnhab inte kunnat erbjuda en liknande träning. (Fattas kunskap och/eller intresse?)
Nu finns återigen ingenting för vår son, som så väl behöver träning.
Sussies och Britt-Maries behandlingsmetod har fungerat utmärkt på vår son och vi skulle gärna se en fortsättning i deras regi. De har dessutom kunnat ge en förklaring på vår sons svårigheter, som har gjort det lättare for oss som föräldrar att förstå vår pojkes beteende.
Linda Dagson

" Med BrittMaries och Sussies arbetsmetoder och förklaringar, fick oss föräldrar att kunna förstå Jacob och kunna bemöta honom på ett sätt som gav oss styrka och självförtroende som smittade av sig till Jacob." - Ord från föräldrar till en som med diagnosen Klienerfelters syndrom:
1999- 04- 18

Vill berätta något om vår situation och son Jacob, som har Klinefelters syndrom. När Jacob var 8 år fick vi kontakt med habiliteringen i Uddevalla där Sussie och BrittMarie arbetade. Jacob hade då fått diagnosen CP-Ataxi med lindrigare utvecklingsstörning.
Vi hade försökt tidigare att behandla Jacob som ett normalbarn och ställt krav därefter, allt var bara fel, framför allt för Jacob.
Med BrittMaries och Sussies arbetsmetoder och förklaringar, fick oss föräldrar att kunna förstå Jacob och kunna bemöta honom på ett sätt som gav oss styrka och självförtroende som smittade av sig till Jacob.
När det gäller skolan fick vi väldigt mycket problem med ständiga lärarbyten . Det var en mycket orolig tid, det var hela tiden ny information.
Vi fick hjälp och stöd med skolbyte. Idag är Jacob en väldigt trygg person.
Vi önskar ett fortsatt stöd när han nu är i tonåren. Men vi har fått känslan av att habiliteringens resurser inte räcker till, endast till låg och mellanstadie.
Vi har inte fått någon ny habiliteringsplan för Jacob, så vad som kommer att hända nu vet vi inte.
Så visst behövs det mera resurser till barn och ungdomar med speciella behov och dolda funktionshinder.
Och vi hoppas verkligen att BrittMarie och Sussies arbete kan fortsatta för dom behövs verkligen.
Med många Hälsningar
Karin och Jens

" Som föräldrar har vi haft många frågor, som dom har kunnat förklarat":
99-04-14
Angående Britt-Marie och Sussie ansökan om vårdavtal.
Vi är en familj med två barn som har drabbats av en sjukdom som är under utredning, som har hållit på i ca 10 år.
Sussie och Britt-Marie har varit till stor hjälp och stöd under många år.
Det som barnen har märks inte så mycket för ett "otränat öga".
Som föräldrar har vi haft många frågor, som dom har kunnat förklarat, Sussie har stöttat oss när det har gält skolans oförstånd när det gäller barnen.
Per & Mia

" Hos Sussie och BM fick vi stor förståelse och konkret hjälp och det var en stor befrielse" - "träning… gav mycket känslighet och motorik utvecklades och han blev påtagligt bättre" ord från den mamma som hade ett av de svåraste barnen vi då mött - barnet och mamman som gav oss idee´n att utveckla och förstå djupmassagen/tryckmassagen och dess inverkan på vakenhetsgrad, lugn- och rosystemet samt kroppsuppfattningen/-medvetenheten:
Arne född 1984 våren 1999
När Arne började skolan fick vi kontakt med Sussie och Britt-Mari. Då hade vi efter lång tid fått konstaterat på barnkliniken att han hade damp.
Hos Sussie och BM fick vi stor förståelse och konkret hjälp och det var en stor befrielse efter 7 år utan något som helst gehör.
En stor insats gjordes i skolan med information och hjälpmedel och det var guld värt, skolan fungerade därför bra och han fick en bra skolstart.
Han gick också i träning hos Sussie och BM. Som gav mycket känslighet och motorik utvecklades och han blev påtagligt bättre. Arne och jag hade gärna velat ha mer träning gärna kontinuerligt under skoltiden.
Karin Nerman


" Jag hoppas att andra barn och föräldrar skall få den hjälp och det stöd vi har fått av Britt-Marie och Sussie." - ord från moder till dotter med svår DAMP/MBD:
19990427.
Lokala Hälso- och Sjukvårdsnämnden.

Vi har en dotter som har fått diagnosen “svår DAMP/MBD”. Vägen var lång från att vi uppdagade att något var “fel”, tills vi fick en diagnos. När vi fick diagnosen på Irene från DAMP-teamet i Uddevalla, hade vi något att ta på. MEN…. vad skulle vi göra med diagnosen ?? Efter vårt andra försök att komma in på hab-teamet (Britt-Marie och Sussie), lyckades vi.
Den dagen vi fick möta dessa två personer med sina kunskaper och medmänskliga värme; var som att "komma hem”. De förklarade för oss, både Irene och vi föräldrar, på ett enkelt sätt, varför ho uppförde sig som hon gjorde i vissa situationer. Allt sett utifrån hennes egne intryck och upplevelser via sinnena. Pusselbitarna föll på plats. Nu hade vi fått svar; Vi fick också hjälp med hur vi skulle angripa vardagen. Vi föräldrar har fått information. B.M. och S. har varit på dagis/skola och informerat personalen. Irene har fått provat ut hjälpmedel genom Sussi (pennor, saxar, tangentbord till datorn, mus till datorn, sittdyna till stolen o.s.v.) . Irene har också fått vara med på en träningsperiod på 10 gånger (våren 1998). Dessa träningspass blev väldigt positivt mottagna av Irene och vi såg stora framsteg ( hon hade en dålig period när “utvärderingen” utfördes, så resultatet finns inte “på pappret”). Vår önskan är att liknande grupper hade blivit en del av vardagen!! Tänk att få en liknande möjlighet i vår närmiljö. Hur mycket bättre hade inte Irene då blivit? Allt som allt så har Britt-Marie och Sussie’s insatser gjort att vardagslivet runt Irene har blivit enklare; både för hennes omgivning och för henne själv.
Jag hoppas att våra politiker har fått lite inblick i vilka resurser B.M. och S. sitter inne med. Det är garanterat väl använda pengar att ge dem vårdavtal. Dessa pengar kommer ni att få ny avkastning på, när våra barn växer upp i en miljö som förstår deras problem. De slipper att bli sedda som dumma och klumpiga. Jag har själv sett hur vår dotter har vuxit på i sin lärdom av att hon kan, men på sitt speciella sett. Hon är så lycklig att hon har personal både i skola och på fritids som har fått information om hennes svårigheter, och därför blir hon FÖRSTÅDD OCH RESPEKTERAD.
Jag hoppas att andra barn och föräldrar skall få den hjälp och det stöd vi har fått av Britt-Marie och Sussie.
Tina

" S och B-M arbetsätt är en modell som all habiliteringspersonal borde arbeta utifrån." - ord från föräldrar till en son med diagnosen CHARGE:

Referenser från familjen Nordman 990426
Tiden när Sussie och Britt-Maie bedrev gruppverksamhet för vårt barn Jan var helt fantastisk. De arbetade på ett sätt som i habiliterings kretsar ses som lite annorlunda.
Ser vi det utifrån vår vinkling handlar det om ett helt naturligt arbetssätt.
Att utgå ifrån barnet och dess behov borde verkligen vara det enda synsättet i habiliterande verksamhet.
Att vara ett barn och en familj med behov av särskilt stöd och stimulans krävs en hel del.
Att under lekfulla former och tillsammans med andra barn få sin sjukgymnastik utförd ger också ett större självförtroende, en gemenskap med andra barn i samma situation.
Jan ingick i en gruppverksamhet där också andra barn med funktionshinder ingick. Jan är född med missbildningssyndromet CHARGE. Sjukgymnasten, arbetsterapeuten och förskolekonsulenten tog hand om barnen under tiden som vi föräldrar satt i samtal med kuratorn. Efter detta gick hela gruppen till bassängen där vi badade tillsammans Detta var otroligt givande och stimulerande för alla parter. Att S och B-M verksamhet varit givande för Jan kan vi idag se. Han är en pojke med ett stort mått av självförtroende och bär sitt handikapp med säkerhet. Vi föräldrar har också med hjälp av deras gruppverksamhet skapat ett kontaktnät som efter 11 år fortfarande håller i sig.
S och B-M arbetsätt är en modell som all habiliteringspersonal borde arbeta utifrån. Att ge hjälp till självhjälp borde vara en självklarhet för personal som möter barn i svårigheter.
En bra självkänsla får barn som möts utifrån den människa det är och inte utifrån vilket handikapp det har.

Med hälsningar från familjen Nordman/Gry
PS. Vi vill gärna sprida informationen om Jans missbildningssyndrom - hör gärna av er! DS.

Ord från föräldrar till dotter med diagnoserna Autism, måttlig utvecklingsstörning,
valvulär pulmonalisstenos, låg muskeltonus samt med felställning i båda fötterna:

02-03-25
Våra iakttagelser under den tid Eva träffat Sussie Olofsson, Neuropedagogik i Centrum.
Mest framträdande är Evas positiva inställning till träningen med Sussie, och de sociala och verbala framsteg hon gjort. Hon har blivit mer självständig, och är mån om stunderna med Sussie.
Detta ser vi bl a som en direkt följd av att hon känner sig förstådd och bekräftad, och att hon hela tiden tränar utifrån sina egna behov och förutsättningar.
En viktig bidragande orsak är också att den sensomotoriska träningen hjälpt Eva till en bättre kropps / rumsuppfattning.
Genom att möta det här förhållningssättet har Eva lättare för att slappna av, och kan använda energin till att utforska sig själv och sin omgivning. Hon har fått ett ökat välbefinnande även utanför hemmet och familjen, och söker kontakt på ett annat sätt. Hennes förmåga att hantera sociala situationer har utvecklats, och under gynnsamma omständigheter kan hon nu koncentrera sig korta stunder i närheten av andra människor.
Genom en ökad kropps / jag uppfattning, och en minskad balansosäkerhet , har Eva blivit ”modigare”, och tar fler initiativ till nya aktiviteter. Hon söker vägar att få vad hon vill ha, och hon är blir glad när hon lär sig nya saker.
Ljudkänsligheten har minskat, även om den fortfarande är betydande. En skillnad är att hon nu ibland är medveten om vad det är som stör henne, och hon ber om hjälp med att lindra stressen som uppstår. Hon kan t ex be om djupmassage, som då uppenbart dämpar oron.
Eva visar mer intresse för den egna personen, vad hon har för kläder, att hon är fin i håret osv. Hon speglar sig ofta, och konstaterar att ”där är Eva”. Hon kan också peka ut de olika kroppsdelarna, på sig själv och andra.
Vi tycker att hon fått en viss uppfattning om mängd och avstånd, vilket tycks höra ihop med en ökad rumsuppfattning.
Eva ritar och målar mycket, och här har hon också utvecklats. Hon målar fler motiv än tidigare, och använder fler än en färg i samma bild. Hon kan också på sitt eget sätt berätta om sina bilder. Dessutom målar hon ibland spontant vad hon upplevt, t ex att det är ”stora vågor med skum” på havet. Detta är ett nytt och utökat sätt att kommunicera för Eva.
Musik har blivit viktigare för Eva, och hon väljer noga vad hon lyssnar på. Hennes känsla för rytm, takt och melodi har utvecklats, och hon nynnar ofta på melodier hon hört. Förmågan att uppfatta ord och fraser har också ökat, och hon använder sig av språket på ett mer nyanserat sätt.

Vi jobbar även hemma med de övningar hon lärt sig Vi märker att de framsteg hon gjort är ”färskvara”, de försvinner om vi missar den dagliga träningen. Träningen är hennes medicin, och är lika nödvändig som medicinering vid vilken kronisk sjukdom som helst. För Evas del handlar det sannolikt om livslång ”medicinering”.
Det vore önskvärt för henne med en lokal som enbart används för sensomotorisk träning, så att den alltid ser likadan ut när hon kommer dit. Kontinuitet är ofta avgörande för henne – och för de flesta personer med autism – och hon kan ibland uppleva stress när träningsredskapen står på ett annat sätt än då hon lämnade dem sist.
Vi hoppas att Eva även fortsättningsvis får behålla den här samhällsinsatsen, för sin utveckling och framför allt för att uppnå optimal livskvalitet.

Lars och Inga Jönsson

Inga kommentarer: