Oordning fixade jag inte. Kravet var ordning, reda, kontroll och trygghet. Jag tittade under lugg och ville helst inte vara med på bjudningar och liknande.
Men var det mina föräldrars bemötande som var orsak till att jag utvecklade dessa beteenden?
Jag klängde mig fast som en liten apa.
Jag kom till mina föräldrar för drygt 56 år sedan. Jag klängde mig fast som en liten apa vid mina föräldrar. Min äldsta dotter och min yngsta dotter gjorde likadant på mig och pappan.
Psykologen kan ju säga att jag fört beteendet vidare och därmed mena att jag lagt över min otrygghet på mina barn. Men jag är skeptisk!
Utifrån de kunskaper och erfarenheter jag dragit på mig, från mitt eget liv, min utbildning och mitt arbete, så vill jag bestämt härröra denna "överföring av beteende" till lite djupare saker än så; den inre miljön påverkar vårt beteende.
Den inre miljön påverkar vårt beteende
Kanske kan man säga att man ärver den inre miljön. Gener? Ja, kanske men generna kan vi ju påverka med kost och rökning - det vet vi idag genom forskning!
Jag vågar påstå att den inre miljön går att påverka genom vad vi stoppar i oss. Jag har påverkat min inre miljö, på äldre dagar, och har därför andra referenser än många psykologer.
Kostvägledning.
Det var ingen psykolog som hjälpte mig förstå. Det var en kostvägledare, som botat sin egen psoriasis m.m. som vägledde mig in på, för mig, den rätta stigen. Genom en anpassad kost kom förvandlingen som ett brev på posten! Så lugn har jag aldrig känt mig i hela mitt liv! Det tog drygt 40 år innan jag fick lov att känna den befriande känslan, tryggheten och perfektionismen, pedanteriet, försvann. Min dåvarande man trodde att det var en komplott! Jag struntade i att göra i ordning. Tog bara min bok, Grottbjörnens Folk, och en filt och lade mig ute på gräsmattan och läste och läste. Som om jag aldrig gjort något annat!
Kontrollbehovet, krav på ordning och reda och trygghet försvann sakta men säkert bort över horisonten. Likaså gjorde blygheten.
Sömnsvårigheter och behov av att vara tätt intill och nära ställde stora krav på mina föräldrar. Beteendet fanns hos mina döttrar. Den yngsta drabbades värst. Hon har också det jobbigast nu, med sin mage och sin trötthet. Jag försöker få henne att förstå att hon har ett val; att lägga om kosten. Anpassad kost kan få hennes magproblem att avta markant samt tröttheten att släppa. Med tröttheten släpper det den korta stubinen och det dåliga humöret.
Jag vet, och hon vet, för hon har redan provat. Men det är så otroligt svårt att bryta mönstret. Man får ge det tid. Man får tillåta sig att misslyckas och försöka igen och igen. Efter något år klarar man det galant!
När vi var på kostomläggning för min yngsta son, som är absolut värst drabbad i hela familjen av "allt vad peptider heter", då hängde dottern med på ett hörn.
Efter fjorton dagar kom hon ut "som en ny människa"; sprudlande av energi och glädje sökte hon sig själv genom en massa olika rollekar som hon då gick in i. Min önskan är att hon snart förstår vikten av kostens betydelse, i vår familj, och lägger om kurs. Kursen styr sedan mot en lättare och gladare kropp, som rör sig lättare, minns bättre och glädjer andra.
Värre var det med min son. Hans muskler var "spännhårda" av gifter, hans utseendemässigt assosierade många till muskulöst. I själva verket var hans muskler svag och tröga, han hade endast 75% styrka av jämnårigas muskelstyrka och uthållighet. Läkarna sätter en neuromuskulär diagnos på hans funktionshinder.
Idag är jag övertygad att en stor bit av den diagnosen "faller samman" i samband med en anpassad kost. Men det är svårt att orka eftersom musklerna är "spännfyllda" med gifter och slaggprodukter som lämnar kroppen "rakt ut" vid en avgiftning.
Avgiftningen skedde med hjälp av kapriolsyra (tror jag det heter, den används inom veterinärmedicinen) och alger (agar agar). Följden blir att gifterna går "rakt ut" genom huden och en hudkostym, likt psoriasis eksem, breder ut sig!
Svårt var det att motivera honom att fortsätta och än svårare var det att motivera pappan och de kostkunniga fastrarna; mjölk och mjöl har alltid varit nyttigt!
Jag stötte på sten! Med facit i hand hade jag gått en annan väg idag; den långa vägen med hjälp av tiden och den anpassade kosten. Han lär få göra det en dag för att undvika diabetes, eksem och/eller psoriasis, fibromyalgi och liknande tillstånd. Risken finns, och blir än mer överhängande om han inte intar stora dagliga doser av den inflammatoriskt hämmande Omega 3:n, att "det knackar på hans dörr" runt 45 års åldern, om inte förr... Vi som har svårigheter att bryta ned proteinerna i mjölk och mjöl ligger alla, mer eller mindre, i den riskzonen.
Börja i tid.
Jag gjorde så gott jag kunde men jag förstod allvaret det för sent! Bäst är att börja när problemen bryter ut; hyperaktivitet (som övergår i hypoaktivitet), svårigheter att se gränser, hyss, ingen rädsla, nedsatt upplevelse av smärta, nedsatt upplevelse av rummet (fastnar i alla hål och stängsel samt hamnar på botten av bassängen eller dammen för han måste känna efter om han fick plats eller om det var djupt) trötthet, långsamhet, svårigheter med att borsta tänder, måla, rita, skära, smöra, sitta still, stå still, skriva - nedsatt automatisering av rörelsen. I
Opeoida peptider från mjölk och/eller mjöl kan ställa till en hel del med nervsystemet!!Sömnsvårigheter utifrån ett balanssinne som stökar till det tack vare en överkänslighet för stimuli via gravitationsreceptorerna kan föda känslan av otrygghet. Den känslan väcker behov av överlevnad, att få vara tätt intill och nära samt att det är ordning och reda runt omkring en eftersom man har det "så stökigt och otryggt" inuti sig själv.
Varje gång man vänder sig med huvudet i lite bakåtläge så "ramnar hela världen", signalerna fortsätter och känslan av att man faller fortsätter trots att läget på huvudet stabiliserats. Att läggas ned på skötbordet är fruktansvärt obehagligt och man skriker. Skötbordet är ingen höjdare. Ej heller är det en höjadare att ligga i vagnen/sängen utan att vara ordentligt omstoppad med kuddar som stabiliserar.
Det bästa är att få ligga mellan mamman och pappan, det känns tryggt att ta tag i dem när obalansen gör sig påmind när man vänder sig i sömnen och mardrömmen om att man faller kommer som ett brev på posten!Likaså är känslan när någon lyfter en uppåt; signalerna fortsätter, trots att man stabiliserats i ett läge (ex. i mammas famn). Känslan av att man fortsätter att flyga upp i luften finns där och man hissnar. Omklamringsreflexen sitter i länge. Har man en underkänslighet för stimuli via led- och muskelsinnet kvarstår den än längre. Tur, för oss gravitationsosäkra, är att omklamringsreflexen finns! Tryggheten finns hos de man känner.
Främmande människor göre sig icke besvär med ett barn som är gravitationsosäkert. Än värre blir det om led- och muskelsinnet och/eller beröringssinnet är involverat. Och MYCKET TROLIGT är det att så är fallet eftersom opeoida peptider från mjölk och/eller mjöl kan ställa till en hel del med nervsystemet!!
Mörkrädsla i en osäker kropp.
Sömnsvårigheter utifrån ett balanssinne som stökar och ett led- och muskelsinne som är mindre alert bygger på de nattliga problemen; mörkret i kombination med en balansosäkerhet (gravitationsosäkerhet), överkänsligt beröringssinne och en kropp som inte ger klara och tydliga signaler via led- och muskelsinnet blir en mycket osäker kropp, på högspänn (fight or fight-systemet är påslaget!) som försöker ta sig fram i mörkret. Mörkrädslan kommer som ett brev på posten hos barn med balansosäkerhet i kombination med en störning via led- och muskelsinnet och beröringssinne.
Igenkännande föräldrar kan mötas av attityder.
Ofta känner någon, eller båda (lika barn leka bäst) föräldrarna igen sig och bemöter barnets behov av stimulering; mycket eller lite!
De känselstörningar jag försöker att berätta om skulle vara lättare förstå om de var mätbara enligt en skala som för synstörningar alternativt hörselstörningar. Men så enkelt är det inte.
Ett bra sätt att mäta under- respektive överkänslighet för stimuli via balanssinnet, beröringssinnet respektive led- och muskelsinnet är att vara observant på barnets reaktioner! Ofta känner någon, eller båda (lika barn leka bäst) föräldrarna igen sig och benöter barnets behov av stimulering; mycket eller lite!
Föräldrarna kan dessvärre bli anklagade för att de inte satt några gränser eller att de satt för hårda gränser/överbeskyddat sitt barn.
Sängvätning.
Som om det inte räckte med en gravitationsosäkerhet som föder otrygghet i gott sällskap med en lätt överkänslighet för beröring och en osäkerhet i kroppen via lätt försvagade signaler från led och muskelsinnet!
Den nedsatta förmågan att känna in påverkar inte allt för sällan förmågan att känna in att man är kissnödig och sängvätning kommer som ett brev på posten med en under många år, högt upp i åldern.
Sängvätning är oftast förnedrande eftersom man ser vad andra gör och inte gör. Som barn vill man kunna vad andra barn kan! Jag ville också låta bli att kissa i sängen, precis som min lillasyster och storasyster! Tänk om mina föräldrar hade vetat! Tänk om jag hade vetat att sängvätning, i många fall, kan "botas" genom att man anpassar kosten; bort med mjölk och mjöl i några månader så kommer medvetenhete om att man blir kissenödig att infinna sig även på natten!
Det handlar inte om att mina föräldrar gav mig skuldkänslor - det var ju jag som ville bli som alla andra!
Läs- och skrivsvårigheter benämns, om man vill krångla till det, för dyslexi.
Om mina inre krav på att skriva långsamt och fint, utifrån min känselstörning via led- och muskelsinnet samt via balanssinnet skriver jag mer en annan dag.
Jag skriver även om hur detta och sängvätning och otrygghet och mörkrädsla kan påverkas med hjälp av stimulering, kompensation, kost och kosttillskott, så snart jag får tid igen. Saker det inte fanns en hum om på den tiden jag växte upp men som det borde finnas mycket mer kunskap om idag!
